Detta är en svår situation du befinner dig i. Vid 16 år är det rimligt att tillåtas en viss grad av självständighet, och ibland kan det vara mycket svårt för föräldrar att ge dig det självständigheten.

1) Kompromiss

Det bästa stället att börja är att leta efter ett kompromissområde. Du måste komma ut ur huset, så om du kan tänka dig en hobby eller volontärmöjlighet som gör att du kan komma bort från ditt hem några eftermiddagar i veckan. Detta gör att du kan få lite utrymme och tid från dina föräldrar. Något som du gillar och passar inom deras regler. (Kanske kanske de tycker att det är så ont att köra dig fram och tillbaka! De kan låta dig gå på egen hand!)

2) Arbeta med dina föräldrars religion

Även om du inte är så religiös som de är, så respekterar du deras tro så mycket du kan tjäna deras förtroende. Volontärarbete är ett bra alternativ eftersom det är högt ansedd i islam. Häng med muslimska vänner om du kan. Det här är saker som dina föräldrar inte kan argumentera med. Om det finns religiösa saker du kan tolerera att göra, är det värt att tjäna deras förtroende, och då är det mer troligt att de ger dig friheter i gengäld. Det kommer att finnas många möjligheter att diskutera religion när du är äldre, men just nu måste du arbeta med det du har.

3) Prata med en betrodd vuxen

Prata med en betrodd vuxen. Kanske har du en rådgivare i skolan, eller en lärare du litar på, eller din terapeut. Kanske kan de ge dig råd som är mer specifika för din situation än vi kan. Du är inte ensam, även om det ibland kan kännas så, och att ha någon på din sida kan verkligen hjälpa till att göra en daglig planering.

4) Detta kommer att sluta så småningom

Om ett par år kommer du att bli vuxen och dina föräldrar kommer att ha mycket mindre makt över dig. Du har möjlighet att välja att lämna och fungera oberoende av dem. Det är ditt val att bestämma hur förhållandet ser ut, beroende på vilken nivå du är bekväm med. Men innan dess försök att inte göra / säga något som du kommer att ångra senare.

5) Föräldrar är komplicerade

Föräldrar kan vara väldigt rädda. Jag vet - jag är också en. Jag känner inte motivationen bakom dina föräldrars handlingar men de försöker förmodligen inte vara svåra medvetet, de är bara rädda för att släppa dig.

Jag erbjuder det här svaret med viss motvilja, för att ha läst Staceys svar tror jag att hennes går i samma riktning, men är mycket bättre. Men eftersom jag skrev det antar jag att jag lika gärna kan dela det.

Snälla säg inte "att jag måste leva med det"

Jag är ledsen, men jag tror att du måste göra det. Dina alternativ är mycket begränsade.

När du når en ålder av majoritet kan du göra vad du vill, förutsatt att du har ett sätt att försörja dig själv. Men tills dess finns det verkligen inte så många saker du kan göra. Det låter som att dina föräldrar vill att du ska bo med dem tills du gifter dig, och då kommer du att bo med din man, så i deras världsbild är oberoende inte något de vill ha för dig. Du behöver inte dela den här uppfattningen, och när du är 18 år kan du bryta med din familj och gå leva det liv du vill, men jag tror att det är mycket osannolikt att du kommer att övertyga dina föräldrar om att du behöver mer frihet på 16.

Du kan försöka tvinga dina föräldrar att ge dig mer frihet. Ett sätt att göra detta skulle vara att hitta en socialtjänstrepresentant (eller en lärare) och berätta för honom / henne att din utveckling är hotad hemma. Lärare har en skyldighet att rapportera när de misstänker eller får veta att barn är hotade, och detta kan leda till en (kortvarig) utredning. Men denna undersökning skulle sannolikt dra slutsatsen att eftersom du inte blir slagen svart och blått, har tillräckligt med kläder att bära, skickas regelbundet till skolan och får äta regelbundna måltider, så är du inte i någon form av fara och att dina föräldrar kontrollen över dig behöver inte begränsas.

Ett annat sätt kan vara att begära en domstol för frigörelse (vilket är möjligt i Turkiet vid din ålder och skulle göra dig till en laglig vuxen före 18 års ålder, men chanser att du faktiskt kan ta bort detta är väldigt, väldigt smal), och du kanske inte vill, för då skulle du vara ensam (utan alla de bra saker som dina föräldrar gör för dig).

Även om dina föräldrar är mycket stränga tror jag inte att de faktiskt gör någonting som skulle anses vara skadligt av det turkiska rättssystemet. Så igen, dina alternativ är mycket begränsade.

Jag tror att det bästa är att skära ut så mycket frihet som möjligt och att förbereda dig för det ögonblick när du kan besluta för dig själv. Du måste bestämma vad du värdesätter mest (just nu verkar du vara förvirrad över det - du vill ha mer frihet, du tror att du har "problematiska föräldrar", men du säger också att du inte vill göra uppror eller göra dem sorgligt): Är det ditt oberoende, dina band till din familj, en bra utbildning? Eftersom jag tror att du kanske inte kan få allt, så det är bra att veta vad som verkligen är viktigt för dig.

Du kan försöka argumentera med dina föräldrar. Ta reda på vad de har planerat för dig. Ta reda på varför det är viktigt för dem. Börja sedan leta efter kryphål och logiska inkonsekvenser som du kan utnyttja. Din högskoleutbildning, till exempel: Vad kommer det att vara för? Förväntar dina föräldrar att du hittar arbete mellan tiden du avslutar din högskoleutbildning och till den tid du gifter dig? Förväntar de dig att du arbetar när du är gift? Om inte, varför har du en högskoleutbildning alls? Om de förväntar sig att du jobbar, varför inte börja tidigt så att du kan få lite träning, vilket hjälper dig att hitta ett jobb senare? Om du kan börja tjäna lite pengar, även om du överlämnar det till dina föräldrar för nu, kan ett jobb, även om det bara serverar kaffe i ett kafé eller staplar mat i en butik, komma till nytta när du fyller 18 och har för att bestämma hur man ska gå vidare. Det tar dig också hemifrån och sätter dig i kontakt med andra människor, vilket också kan vara till nytta senare.

Ett annat exempel, igen från högskoleutbildningen: Om de vill att du ska ha en högskoleutbildning måste de också vilja att du tänker själv. När du väl är gift, ska du bara göra vad din man säger till dig (i vilket fall, varför har du en högskoleutbildning?), Eller ser de äktenskapet som ett partnerskap med två lika? Om så är fallet, borde de inte hjälpa dig att förbereda dig för hur beslut fattas och hur kompromisser fungerar? Kompromisser uppnås genom att båda parter argumenterar och sedan hittar gemensamma grunder - något du kan börja öva nu med dem.

Du kanske inte vinner många av dessa argument - men kanske du kommer att vinna några.

Jag tvekar också att skriva detta, men föräldrar behöver inte veta allt som händer i en 16-åringars liv om du får min drift.

Mina föräldrar var ganska strikta, men inte lika strikta som du har beskrivit. Jag fick inte träffas alls förrän jag var 16, och sedan bara gruppdatum. Jag hade ett strikt utegångsförbud och de måste alltid veta vem jag var med, vart jag skulle och när jag skulle komma tillbaka. Om någon av dessa planer ändrades var jag tvungen att ringa först. Jag förväntades reservera söndagar hela dagen och måndag- och onsdagskvällar för religiösa aktiviteter.

Mina syskon klagade ständigt på att de aldrig fick göra någonting, medan det tycktes för dem att jag hade en orättvis stor oberoende. . Vad gjorde jag annorlunda än dem? Jag arbetade inom reglerna istället för att klaga på reglerna och sura hemma.

Jag tyckte att det var ett litet pris att hålla mina föräldrar informerade om de "tre stora frågorna", som jag kallade dem. Faktum är att jag som vuxen gör det med min fru av vanlig artighet. Gruppdatum var verkligen bättre än inga datum och tog också mycket av pressen. Att komma hem före utegångsförbudet var mycket bättre än att inte gå ut alls.

Jag föreslår att du utforskar den frihet du har inom reglerna. Det är nog mer än du tror. Försök att planera specifika aktiviteter med definierade start- och sluttider istället för att "umgås". Fråga dina föräldrar om dina vänner kan umgås i ditt hus, vilket de kan vara tillräckligt bekväma med för att underlätta deras begränsningar för pojkar. Tänk på andra aktiviteter som dina föräldrar skulle vara bekvämare med som fortfarande skulle vara kul för dig. Att bli vän med några muslimska ungdomar kan lindra några av dina föräldrars oro, och du kanske tycker att du har en gemensam kamp. Presentera dina föräldrar för dina vänner, pojke och flicka. Det är mycket lättare för dem att misstro någon de inte känner. Låt dina föräldrar se att du odlar ett stort antal vänskap och inte blir för seriös för tidigt. Gå ut ur ditt sätt för att hjälpa dina föräldrar att inte oroa sig, så slutar de så småningom att oroa sig (åtminstone på utsidan).

Att arbeta inom reglerna och inte agera som om du försöker dölja något eller komma undan med något bygger upp förtroende. Det förtroendet leder till att begränsningarna minskar. De få gånger jag saknade utegångsförbud fick jag inte problem, eftersom mitt tidigare beteende hade visat mina föräldrar att jag gjorde mitt bästa och skulle ha ringt så snart jag kunde.

För det första vill jag bekräfta dina känslor angående detta. Från din beskrivning verkar det som om dina föräldrar gör dig mycket illa. Om de kom hit för råd skulle jag också berätta för dem. Men det är inte de som når ut, det är du. Så i slutet av dagen är det du som måste möta dina föräldrar med detta. Och från din beskrivning verkar det inte som att de lägger mycket värde på din åsikt. Så det är en tuff situation att befinna sig i, och inte en som vi kan åtgärda på distans.

När det gäller ett barns rätt att bli hörd faller jag vanligtvis tillbaka till artikel 12 i FN: s rättigheter av barnet:

Konventionsstaterna ska försäkra barnet som kan bilda sina egna åsikter rätten att uttrycka dessa åsikter fritt i alla frågor som berör barnet, barnets åsikter tilldelas tillbörlig vikt i enlighet med barnets ålder och mognad.

Du är nästan vuxen, och det verkar som att din åsikt får nästan noll vikt, så det är för mig en tydlig konflikt. Konventionen handlar nu om staternas ansvar, så det är inte riktigt tillämpligt på föräldrar, men jag brukar hävda att om ditt föräldraskap inte lever upp till grundläggande mänskliga rättigheter, som förälder, är det en röd flagga som du verkligen borde ta ett steg tillbaka och reflektera över det. Du kan se om det biter på dem, men uppriktigt sagt är jag inte hoppfull om det kommer att göra det. De verkar ha en klar uppfattning om vad de vill ha av dig, med tanke på allt du har gått till ingen nytta hittills, är det inte uppenbart att du kommer att kunna svänga dem.

Om jag kommer över att säga att "du måste leva med det", det är inte för att jag delar dina föräldrars åsikter, det är för att jag tror att detta är utom räckhåll för alla på detta forum. Jag tror att du bör nå ut till någon som kommer att kunna komma i direktkontakt med dina föräldrar, vilket vi inte kommer att göra, till exempel vissa sociala tjänster i ditt land.

De säger till oss att vi kan gå hemifrån när vi gifter oss. Jag förstår inte hur de förväntar mig att jag ska gifta mig när jag inte får träffa alls.

Detta är en röd flagga för mig. Detta går utöver att bara föräldrar är skyddande. Jag förstår att det de säger inte verkar beräkna för dig, men det fungerar om du gifter dig med en man som de väljer. Om de menar allvar med det säger detta mig att du inte kommer att ha ditt oberoende när du blir vuxen. De kommer att ge kontroll över dig, men inte för dig, för din man. Det faktum att du inte vill göra uppror mot dina föräldrar talar till din kredit, men av detta verkar det som om du vill ha autonomi, måste du kämpa från dina föräldrars händer.

Finns det någon chans att du kan utmärka dig i ditt skolarbete eller i fritidsaktiviteter? Detta kan leda till ett erbjudande att gå på ett prestigefyllt universitet som är långt hemifrån, kanske till och med i ett annat land. Om dina föräldrar värdesätter utbildning högt kan de hjälpa dig att gå på universitet utomlands. Även om du inte är en fantastisk student nu, om du arbetar hårt, kan du förmodligen vara en när du ansöker till högskolor.

Jag är inte socialarbetare eller expert på detta område, och lagen som styr dessa saker varierar från land till land, så det skulle vara bäst för dig att diskutera detta med en betrodd myndighet på din skola om det är offentligt finansierat / icke-muslim, eller med din terapeut. Det här är mitt råd:

Om du för närvarande träffar en terapeut kanske du vill berätta för dem om detta och om ditt tidigare självmordsförsök. De är sannolikt en obligatorisk reporter, så om du berättar om de här sakerna kan du kanske fråga dem om vad som krävs för att Institutionen för barntjänster (eller motsvarande i ditt land) ska ta bort dig från ditt hem och placera dig i ett fosterhem eller för att du ska få en ofrivillig vistelse på ett lokalt mentalsjukhus - med ett tidigare självmordsförsök på posten kan det vara möjligt att bekänna självmordstankar kan vara tillräckliga för att få dig begränsad till en självmordsvinge. Även om inget av dessa är idealiska situationer skulle de ta bort dig från dina föräldrars kontroll, åtminstone på kort sikt. Du kanske också vill leta upp lokala damskydd och de regler som gäller för dem; det är möjligt att du är tillräckligt gammal för att de ska räkna dig som vuxen om du flyr hemifrån och går till en.

Men det verkliga du måste se fram emot är väldigt enkelt: när du fyller 18 år, i ett västligt land, betyder det att du är vuxen, och de får inte (lagligt) sluta om du vill. Du kan bara packa dina saker, hoppa på en buss och bara ta en tur till en annan stad om du verkligen vill, och det finns inget de kan göra för att stoppa dig utan att bryta lag. Om detta är den väg du tänker följa, föreslår jag att du letar upp Women's Shelters, eller bygger ett socialt nätverk utanför den muslimska subkulturen som du har bott i, för att minimera risken för att dina föräldrar hittar dig. Jag skulle personligen rekommendera kristna kyrkor, eftersom många kyrkor har starka välgörenhetsarmar som kanske kan hjälpa dig (även om du inte är kristen), och det är osannolikt att de råttar dig till muslimska familjemedlemmar som kommer och tittar om de känner till din situation.